Än en gång har jag insett att mina tankebanor inte kretsar på samma sätt som andras. Det är mycket tråkigt måste jag säga, och jag hade önskat mina förhoppningar någongång skulle vilja hålla hela vägen ut. Har just insett att ingenting är värt att stanna och stampa på. Kanske är det dags att släppa taget, ta några steg framåt och låta det leda mig ur allt det här. Antingen fastnar jag med ena foten i gyttja, eller så glider jag fram som på is. Det återstår bara att se. Vet att det blir en tung start, och jag kommer kanske falla tillbaka ganska många gånger. Men för mitt eget bästa så behöver jag sluta bry mig så mycket. För trots allt så är det väl så, att det enda man behöver är någon som bryr sig precis lika mycket som man själv gör.