Du och jag. Köpenhamn, Nyhavn. 23 juli 2016. Vår älskade dotter bakom kameran. Sommarvärme. Underbar dag. Semester. Livet leker… Det var då det. Jag önskar så jag kunde spola tillbaka tiden. Njuta lite extra. Älska dig mer. Kunna rädda dig, om jag kunde. Men från vad, jag vet inte. Fanns nog inget som kunde rädda dig, det är vad jag måste tro, vad jag försöker intala mig själv. Livet har nog en plan för oss alla. Som en blixt från klar himmel slog den ner. Döden. Den tog dig ifrån oss. Ditt hjärta slutade slå. Varför? Finns inga svar. Så frustrerande. Plötsligt hjärtstopp. Utan bakomliggande orsak. Till vilken nytta? Det är så jävla orättvist att vi skulle drabbas av denna sorg och saknad. Finns ingen rättvisa i att barnen ska växa upp utan dig. Att du inte ska få vara delaktig i deras uppväxt. Tänk allt du, ni, vi går miste om. Jag kommer aldrig kunna acceptera det. Aldrig någonsin. Du skulle ju finnas kvar här med oss. Vi skulle inte behöva gå till en grav där ditt namn står skrivet på korset. Vi skulle ju få krama dig här hemma. Få känna av all din humor och ditt bus vareviga dag. Sucka åt dina tokiga påhitt. Det är ofantligt tomt här hemma. Jag saknar dig.

34 dagar har gått utan dig min älskling. En evighet, men ändå är det som det vore igår vi sågs. Här står jag desperat och borrar in näsan i dina användna t-shirtar, bara för att få känna doften av dig. Är evigt tacksam att jag mitt i all sorg och chock den där natten sprang till tvättkorgen och samlade ihop alla dina t-shirts och tröjor, bara för att ha kvar, så ingen (läs mamma ;-)) skulle hinna tvätta undan. Allt i ett desperat försök att få ha dig kvar… Saknaden är oändlig.