Ibland undrar jag bara vad ni egentligen förväntar er av mig? Att allt ska bli bra bara för att ni säger åt mig att jag är så tyst? Att allt ska bli bra igen när allt kommer upp igen, om och om igen? Att allt ska bli bra igen om vi fortsätter så här?

Det är inte lätt att bara dra ett streck och glömma allting om det alltid kommer pÃ¥ tal. Det tar tid att ta sig förbi och inte blir det lättare bara för att ni pÃ¥pekar saker och ting. Hade faktiskt underlättat om ni till exempel slutade att säga att jag är tyst. Jag pratar inte mer för det. Det kommer när det kommer. Känns bara sÃ¥ konstigt just nu, det borde ni väl veta. Kan inte bara lÃ¥tsas som om inget och fortsätta skratta och babbla pÃ¥. Ni säger ju inte heller sÃ¥ himla mycket…

Jag är inte den jag var innan jullovet började, åtminstone inte för tillfället. Och jag vill förbi allt det här, mer än nÃ¥gonsin. Jag saknar det vanliga. Saknaden blev sÃ¥ uppenbar igÃ¥r när vi skrattade en stund pÃ¥ biologin. I miss it. Känner bara att jag inte kan ta mig tillbaka själv…. jag hade önskat det fanns en stig där vi kunde mötas halvvägs.

Sometimes you can’t make it on your own…