Innan mörkret faller
ska jag lämna några varma rader,
ska jag vara din starka vän,
ska jag visa upp några bättre sidor,
och lova dig nånting igen

Jag tror jag kan vara rätt bra pÃ¥ att fly frÃ¥n oväntade situationer. Inte pÃ¥ ett allt för diskret sätt heller. Och jag kan bara inte släppa tanken pÃ¥ att jag faktiskt handlade i panik. Det var inget jag hade planerat eller önskat, det bara blev sÃ¥. Och jag tror mycket möjligt att det kan ha misstolkats. Det blev sÃ¥ oerhört fel – även om det nu bara handlade om nÃ¥gra fÃ¥ sekundrar… Och ja, jag ältar det om och om igen.

På blanka blad fyller jag en känsla
den stilla stunden känns ren och klar
när ögonblick blir en helhet
när allt bara är som varma ljus
när hjärtat klappar lugnt och tyst
och jag kan andas ut

Allt det som var nu flyr bort
ta vara på det lilla blir stort
allt rusar iväg jag vänder mig om
det som var nu är långt bort

Jag har just kommit underfund med att det är otroligt skönt när man slutar bry sig om saker. För första gÃ¥ngen känner jag lättnad… För visst, det fanns en tid dÃ¥ jag brydde mig mer än jag kanske borde. Men den tiden är över, och ja, jag känner att jag äntligen kan andas ut. För ingenting biter pÃ¥ mig längre när det gäller det här. Jag har lärt mig, och jag har lovat mig själv att inte ’tänka om’ sÃ¥ mycket mer. Det blev som det blev, och jag ger upp. Och just nu är jag faktiskt bara helt oväntat glad över att just den här vägen känns sÃ¥ mycket lättare än förr.

You make me smile
You make me sing
You make me scream
You make me everything
You make me laugh
You make me cry
You make me live
You make me die
You make me, me

Jag kan inte släppa dig. SÃ¥ enkelt är det. Du är en stor del av det jag är. SÃ¥ snälla… Kom tillbaka?

Jag mÃ¥ste ju nästan vara knäpp, Ã¥tminstone ibland. Som en viss person kläckte ur sig idag. ’Jag är glad att jag inte lever i din hjärna… Det mÃ¥ste ju nästan vara som i ett flipperspel.’ HallÃ¥ vadÃ¥, är det nÃ¥gon som menar att jag tänker (eller snarare kanske inte tänker) alldeles pÃ¥ tok för mycket ibland? :laugh:

I don’t know if I can write about chosen wars and the things you feel. And I don’t know if I can sing aloud, closing doors, show me what’s real.

Och jag vill faktiskt tro att jag kan vara rätt så duktig på det. Men jag vet också att fasader faller. För jämnan. Det spelar ingen roll hur tjock man än bygger sin fasad, för den är aldrig stark nog att hålla inne allt det som döljer sig där bakom.

Det blev förresten ingenting av alla mina planer för dagen. Eller jo, det enda var väl att Stina kom förbi. Men annars sÃ¥ blev det mesta omplanerat. Fick faktiskt besök av Emma pÃ¥ förmiddan, och sedan var jag ut pÃ¥ stan en sväng med uppgift om att hitta en present. Väl hemma hamnade jag pÃ¥ soffan och slumrade till en liten stund efter maten. Det kan vara ganska sÃ¥ tröttsamt att vara ’ledig’. Har ännu en kort förmiddag imorgon sÃ¥ jag tror nog att det blir sängen härnäst.

Ibland händer det att man har alldeles för höga förhoppningar pÃ¥ saker och ting, och jag tror jag just varit med om det än en gÃ¥ng. Jag vet inte hur jag alltid lyckas, men saker som verkar finnas inom räckhÃ¥ll visar sig alltid helt plötsligt ligga flera mil bort. Och oftast sÃ¥ känns det som att orsaken ligger i mina händer, för pÃ¥ nÃ¥got underligt sätt lyckas jag alltid skjuta saker ifrÃ¥n mig. Jag har just insett att jag är hur dÃ¥lig som helst pÃ¥ att lÃ¥ta saker närma sig mig. Och jag är ledsen för det. Det blir helt enkelt sÃ¥ att varje gÃ¥ng det finns nÃ¥got man vill ha, sÃ¥ vill man ha det alldeles för mycket för att det ska fungera. GÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng har jag tänkt att ’nästa gÃ¥ng, dÃ¥ blir det annorlunda’, men ändÃ¥ stÃ¥r jag och stampar kvar pÃ¥ samma ställe varje gÃ¥ng. Och just den här gÃ¥ngen sÃ¥ tror jag faktiskt att det kanske redan är försent för en förändring. Men önskan om en ny riktning lämnar mig inte än…

Det där var vi förr. Och jag saknar dig, jag saknar oss.

And if I said that we could turn it back, right back to the start,
would you take the chance and make the change?