Jag blir inte klok, och jag vet att folk omkring mig inte blir mer klok än mig. Känner mig som en ljugande och tjatig ragata som hela tiden säger ’Jag ska bli smal. Nu gäller det – på riktigt!’. Och när gäller det då? Aldrig. Jag bestämmer ju mig alltid, och jag är så säker på att jag ska fixa det. Men likt ändå går det i stöpet. Vad ska man göra alltså? Ibland önskar jag ändå att jag hade anorexia. Inte för att jag vill må dåligt på det sättet, utan bara för att jag vill ha styrkan att gå ner i vikt. Det är inte hälsosamt nej, och NEJ jag strävar absolut inte efter att få det heller.
Men åh, jag vill gå ner i vikt. Jag vill, vill, vill ! Jag försöker ju ändra på matvanor, men det går inte när man bor i en anti-hälsosam familj. Här vägrar dom byta ut vanliga makaroner till fullkornsmakaroner eller köpa sockerfri ketchup. Det är så onödigt att ens tjata för dom tror inte det spelar någon roll, men kan inte något berätta för dom att det är små förändringar som är nyttiga ? Jag har ju inte krävt de ska sluta äta, att de ska svälta – det enda jag föreslår är ju små förändringar. Åh, vad irriterande.
Sen ett annat minus idag är att jag är så svag att motstå godis och övrigt dåligt så här i början då jag ska sätta igång med viktande. Men jag kan också säga att jag inte är samma svaga Micksan efter någon vecka eller så. Nej, nej, nej. Ni ska veta vilken disciplin jag har på mig själv då. Får ångest över att jag inte promenerar/tränar, och tvärvägrar allt sött. Då fungerar det ju bra. Men varför tar det stopp sen? Jo för om jag bara unnar mig lite så pang poff skenar det iväg. Då tänker jag ’Lika bra att vara onyttig när jag väl börjat’.
Tror nog helt enkelt jag har fel inställningar, men vars ställer man om dom ? Någon som råkar ha en instruktionsbok över hur en Micksan omprogrammeras? 😉