En timme bort. NÃ¥gra mil emellan. Och jag väntar. Blir ett oplanerat möte om inte allt för mÃ¥nga minuter. Och bara det gör mig glad. Att fÃ¥ se dig och dina fina ögon igen. FÃ¥ krama om dig. Känna dina mjuka läppar. Dra in doften av dig. Även om det nu bara handlar om nÃ¥gra fÃ¥ minuter så lever jag länge pÃ¥ det. Och trots allt sÃ¥ är inte onsdag sÃ¥ lÃ¥ngt borta längre. 🙂