Det är en alldeles för djup kväll det här. Jag har verkligen försökt att sysselsätta mig. Till och med med en korsordstidning som jag nyss var och köpte på Ica. Pensionärsvarning! Upptäckte dock att jag var sämst på korsord. Förstår inte hur det kommer sig, för när man sitter hemma hos farmor så löser man dom hur lätt som helst. Förklaring? Det är som att man inser att det inte är lika hopplöst som det känns. Man har ingen annan sysselsättning att gå till. Man har helt enkelt bara det där korsordet, och man är fast besluten att lösa det trots allt tvivel. Synd bara att man inte känner så inför allt. Att man inte har samma styrka att fortsätta det man påbörjat. Det handlar om att inte ge upp. Men varför känns allt så lönlöst ibland? Och när släpper man egentligen en dröm?

Ingen ser och ingen vet hur du lyser och hur du fÃ¥ngar upp min skugga när jag är svag…