Give me one more time around
söndag 8 juni 2008 @ 21:48 | Funderingar

Det blev bara en natt i Kiruna, så jag kom hem igår kväll. Ville väl egentligen kanske inte hem redan då, men det blev bara så. Nu längtar jag i stället. En större längtan än tidigare. Trodde nog faktiskt inte att jag skulle känna så här. Inte nu, inte här, inte med dig. Och jag är faktiskt helt överraskad av min saknad.

Gårkvällen blev att spendera med kusin & Emelie. Kändes ändå skönt att få komma hem, och ha en ledig dag hemma också. Och den lediga dagen har jag idag utnyttjat på bästa möjliga sätt. Har inte varit utanför dörren mer än nödvändigt. For iväg och handlade ingridienser till dagens middag och lite annat gott. Annars har jag bara legat på soffan. Tittat upp i taket. Läst ut min bok. Lyssnat musik. Funderat. Sovit lite. Är något trött idag, och det var kanske en sådan här dag jag behövde. För imorgon väntar jobb igen..

Beautiful things can never stay the same way
torsdag 22 maj 2008 @ 05:39 | Funderingar, Musik

 Favorit i repris.

 And I want to say that it’s not always easy,
but it’s simple that way.
And I want to stay and play it out,
but I still have my doubts.

Beautiful things can never stay,
the same way.
They pass,
they pass away.
They always change.

Vilsenhet
söndag 4 maj 2008 @ 01:17 | Funderingar

Förvirring. Fullständig förvirring. Och tankarna skrämmer.

So if the words don’t come out right
fredag 2 maj 2008 @ 08:55 | Funderingar

People never tell you the way they truly feel.

Jag är hopplöst svår ibland
söndag 30 mars 2008 @ 21:59 | Funderingar

Det är en alldeles för djup kväll det här. Jag har verkligen försökt att sysselsätta mig. Till och med med en korsordstidning som jag nyss var och köpte på Ica. Pensionärsvarning! Upptäckte dock att jag var sämst på korsord. Förstår inte hur det kommer sig, för när man sitter hemma hos farmor så löser man dom hur lätt som helst. Förklaring? Det är som att man inser att det inte är lika hopplöst som det känns. Man har ingen annan sysselsättning att gå till. Man har helt enkelt bara det där korsordet, och man är fast besluten att lösa det trots allt tvivel. Synd bara att man inte känner så inför allt. Att man inte har samma styrka att fortsätta det man påbörjat. Det handlar om att inte ge upp. Men varför känns allt så lönlöst ibland? Och när släpper man egentligen en dröm?

Ingen ser och ingen vet hur du lyser och hur du fÃ¥ngar upp min skugga när jag är svag…

We used to be friends
tisdag 12 februari 2008 @ 12:56 | Funderingar

Det är inte det som andra människor tror om dig som räknas, utan det är det som du själv vet är sant. Bakom ett falskt ansikte kan man dölja mycket, men med ett enda litet misstag kan man också rasera den mur som man trodde skulle hålla sanningen borta.

Sanningen kommer alltid fram
onsdag 16 januari 2008 @ 00:41 | Allmänt, Funderingar

Har legat lite lÃ¥gt ett tag med att berätta att jag numera vet vars min kamera tog vägen när den försvann spÃ¥rlöst i slutet pÃ¥ september. Tänk vad lätt det kan vara att utav misstag lägga ut en bild pÃ¥ sig själv i sin blogg, utan att tänka pÃ¥ att det kanske är lite underligt att du har bilden när kameran faktiskt försvann innan bilderna ens hann överföras till en dator. PÃ¥ fem dagar har jag nu insett att en av de som jag kunde kalla mina bästa vänner inte alls varit en vän. En vän tar inte med sig kompisens dyra kamera när hon flyger hem till Stockholm igen efter ett helgbesök. Kan ännu inte riktigt smälta allt det som uppdagats under de här fem dagarna. Jag kan än inte förstÃ¥ hur denna ”vän” kunde komma tillbaka hit knappt en mÃ¥nad senare och se mig i ögonen trots det hon gjort mot mig. Har man nÃ¥got samvete dÃ¥? Knappast. En sak kan jag i alla fall säga, och det är att jag inte alls sörjer denna ”vän”. En sÃ¥dan är absolut ingenting att ha. Det enda som känns lite trÃ¥kigt är alla dessa pengar som jag har och kommer kasta ut pÃ¥ grund av att jag faktiskt litade pÃ¥ henne. Men det verkar som att i slutändan sÃ¥ kan man inte lita pÃ¥ nÃ¥gon annan mer än sig själv. Är det verkligen sÃ¥ det ska vara eller?

MÃ¥ste bara säga att det känns lite smÃ¥tt underligt att vi delar sÃ¥ mÃ¥nga bra minnen ihop trots allt, och att vi faktiskt känt varandra i fyra Ã¥rs tid. Snart fem Ã¥rs tid. Men tydligen räknas inte sÃ¥dant. Jag har släppt tagit om vÃ¥r sÃ¥ kallade vänskap, och ska jag erkänna var det lättare än jag trodde. Ingen mer ”vän” i telefonboken, i blogglänkarna, pÃ¥ msn. Inge mer. Konstaterade igÃ¥r att det egentligen är väldigt lätt att bara radera nÃ¥gon ur ens liv. Sedan det som blir kvar uppe i ens huvudet, det är en annan femma. HejdÃ¥.

No one else will have me
torsdag 13 december 2007 @ 00:57 | Funderingar

Killar, killar, killar. Är de verkligen ett hopplöst fall? Eller är det bara jag som inte förstår mig på de? Det vore perfekt, till och med mer än perfekt, om det medföljde en specialutformad manual till varje tvåbent varelse som är byggd på Y-kromosomer. Det är verkligen något som hade behövts. Många gånger kan jag säga. En bok proppad med fullständiga instruktioner. ’Säg sådär. ’Gör si, gör så’. Eller varför inte bara en sida full med felsökningar, orsaker och åtgärder. Eller ännu bättre, en tolkningsmanual. Varför i hela friden har ingen människa uppfunnit denna bok ännu?!

Nä men allvarligt. Efter en kväll i telefonen med Lily så börjar faktiskt funderingarna att snurra lite extra. Vi ska alltid vara värst och bäst på att analysera tillsammans. Och ändå kommer vi aldrig fram till något vettigt. Hur kan det komma sig? Killar är helt enkelt en gåta. Men ändå vet jag att vi tjejer också kan vara rejält kluriga. Säkert även jag. Men det ligger helt utanför ämnet just nu. Killar, varför är ni så omöjliga? Ge mig ett enda bra svar, och jag lovar jag ska inte fråga igen.

What hurts the most
onsdag 28 november 2007 @ 02:28 | Funderingar

Lillebror

En älskad lillebror och jag. Ofta när de gamla fotoalbumen kommer fram så dyker många funderingar upp. Vem hade vi varit idag? Hurdan syster och bror hade vi varit? Hade vi tjaffsat precis lika mycket som mig och Johannes? Och framförallt, hurdan hade du varit som person? Vad hade du tyckt om att göra? Och hur hade du sett ut? Jag minns inte så mycket av den tiden du fanns med oss, men jag tror jag måste ha saknat dig en massa. Helt plötsligt var du bara borta. Ibland önskar jag att jag kunde minnas allt av den tiden, men jag var rätt liten gissar jag.. Det är gånger som dessa som bilder betyder oerhört mycket. Till exempel de här fyra bilderna jag hittade på oss tillsammans.

It’s like me to never see
fredag 23 november 2007 @ 09:40 | Funderingar

Ögonblick. Jag kunde ha gjort något. Men jag gjorde inte. Nu väntar jag igen, och jag hoppas verkligen det finns ögonblick kvar. Ögonblick med chans för förändring.

Sometimes I still never see
When perfect opportunities come my way

It’s like me to never see
When it came, When it went
Now it’s gone away